• Volym 20 l
• OG 1,080
• FG 1,0XX
• Abv X,X %
• IBU högt
• SRM 5

Fyllning

Tömning

Oktober

December

Februari

April

P-lambikar

Övrigt

Oxideringsförnekare?

I (den icke-vetenskapliga) debatten kring antropogen global uppvärmning (AGW) finns det personer som på allsköns pseudovetenskapliga och intellektuellt ohederliga sätt försöker så tvivel om AGW och försöka nedvärdera dess effekt eller till och med förneka den helt. Dessa kallas ibland lite slarvigt klimatförnekare, vilket givetvis ger dem onödig retorisk ammunition; de förnekar ju inte klimatet dårå. Ett bättre samlingsnamn för dessa tomtar är kanske AGW-förvillare.

En av de största kvalitetsproblemen för bryggare - såväl kommersiella som hemmapulare - är oxidering. Trots att problemet och dess mekanismer är väl studerade och kända och vimlar det av hembryggare som på olika sätt ifrågasätter och nedvärderar fenomenet eller sprider felaktigheter. Vis av diskussionen ovan väljer jag att kalla dem oxideringsförvillare, även om oxideringsförnekare inte vore helt missvisande; de förnekar ändå i varierande grad problemets tyngd, även om de förstås inte förnekar oxidering som sådant. Nedan kommer jag ge exempel på några typiska varianter av oxideringsförvilleri.

Klentrogenhet

Den vanligaste formen är en allmänt skeptisk inställning baserat på egna subjektiva upplevelser; "jag har bryggt i fyra år och mina öl har aldrig oxiderats". Pressar man dem en smula kan det hänga ihop med missuppfattningen att oxidering av öl är liktydigt med "blöt papp". Det intressanta är att denna variant av förnekelse inte sällan förenas med en uppfattning av att mer eller mindre all öl gynnas av flera månaders lagring. Just oxidering är ju en betydande del av ölets åldrande.

HSO-förnekelse

Att förneka eller kraftigt nedvärdera hetvörtsoxidering (HSO) är vanligt förekommande även hos hyfsat rutinerade och meriterade hembryggare. Det finns absolut en seriös meningsskiljaktlighet om hur stort problemet är bland forskare och kommersiella bryggare. Men när man kommer påståenden som att "HSO är en myt" eller liknande, då är man ute och cyklar. Ofta beror slika påståenden på grund kunskap som på sin höjd sträcker sig till att ha läst om något experiment av Denny Conn eller Brülosophy. En annan källa till HSO-förnekelse är att man - åter baserat på grunda kunskaper - felaktigt tror att syre som tillförs under mäskning och kok borde tas hand om av jästen.

Koldioxidlocket på

Många lever i vanföreställningen att koldioxid lägger sig som ett lock över ölen och skyddar det mot syre tack vare högre densitet. Det stämmer visserligen att en sådan temporär effekt kan uppstå. Men på sikt blandar sig gaser effektivt och även i en jäshink full med koldioxid kommer allt syre som släpps in på sikt kunna oxidera ölet. En vidhängande missuppfattning är att öl i flaskor och andra behållare skulle vara skyddade mot syreintrång så länge det finns ett övertryck. Men så är inte fallet, och det är välkänt att även kommersiella flaskor släpper in ett par miljarddelar syre per dag*.

I båda dessa fall har man inte förstått hur gasdiffusion fungerar, vilket jag lite förenklat ska förklara nu. I gaser flyger molekylerna omkring helt slumpmässigt. Om vi i området A har en högre koncentration av en viss gas än i området B kommer en del gasmolekyler flyga från A till B, såvida inte A och B är helt hermetiskt åtskilda, vilket är i de flesta sammanhang är praktiskt omöjligt. Samtidigt kommer molekyler även flyga från B till A, men ett färre antal eftersom koncentrationen är lägre. Så vi får ett nettoflöde av gasmolekyler från A till B, och intensiteten i flödet är proportionellt mot skillnaden i koncentration. På sikt kommer dock skillnaden minska och därmed flödet, och till slut uppnås en jämvikt. Detta gäller även när A är inuti en flaska och B är utanför densamma, även om hastigheten kommer vara långsamm på grund av att kapsylen ger en väldigt smal flödesväg. Men totalt sett kommer alltså gas sakta strömma ut ur flaskan, något man märker om man öppnar en 10-20 år gammal ölflaska. Men samtidigt är syrekoncentrationen större utanför flaskan än inuti, och det leder på samma sätt till att fler syremolekyler strömmar in i flaskan än tvärtom. Dessutom kommer aldrig en jämvikt uppstå eftersom syre i flaskan kontinuerligt reagerar med ölet.

Jag avslutar med en gammal dänga som jag kom att tänka på medan jag skrev detta inlägg. Var som Andrew Eldritch och acceptera oxidering!

* En av de mest absurda påståenden jag har stött på i hembryggningssammanhang är att mätningar av syrehalter i kommersiella flaskor inte beror på att syre tar sig in innanför kapsylen utan att det kommer från sönderdelning av vattenmolekyler. Givetvis platsade detta med råge in hos Dagens lärdom.

När jag var på Zwanze Day i Bryssel med några andra hembryggare för några år sedan hamnade vi bredvid ett amerikanskt par på på den fullsatta uteserveringen utanför Chez Moeder Lambic Fontainas. Detta var alltså på den gamla glada tiden när man var ute i världen och reste och satt och trängdes på barer. Vi kom att prata om öl, och paret som var bosatta i Bryssel återkom flera gånger till hur mycket bättre öl de mindre belgiska bryggerierna gjorde än det förhatliga ölet Leffe. Icke-svensken i mig vaknade då till liv, och i stället för att hålla med eller söka konsensus så invände jag ganska ordentligt med att jag tycker Leffe Blond är bättre än rätt mycket av det som bryggs av mindre belgiska bryggerier. Som amerikaner hade de förstås inget emot att jag anmälde en annorlunda uppfattning, men de verkade ändå en smula förbryllade över att jag intog denna ståndpunkt samtidigt som jag vallfärdade till Bryssel för att dricka lambik.

Det amerikanska paret visade prov på något som jag ofta stöter på, och som jag i brist på bättre ord valt att kalla för förfiningssyndromet. Det är inte jag som har hittat på ordet, utan jag stötte på det i en kritisk text om nyandlighet. Där avsågs synen på andlighet dess utövande i form av bön, meditation m.m. som finare än sinnliga njutningar. För öl (och andra liknande sammanhang) handlar det snarare om ett antal punkter:

1. Lokalt är finare än globalt
2. Småskaligt är finare än storskaligt
3. Ideellt är finare än kommersiellt
4. Långsamt är finare än snabbt
5. Traditionellt är finare än teknologiskt
6. Naturligt är finare än processat/syntetiskt

För mig är ovanstående punkter i mångt och mycket en icke-fråga, i alla fall när det gäller öl. Det enda undantaget är väl 1, där jag av miljöskäl klart föredrar lokalproducerad öl framför importerad, allt annat lika. Kanske har jag ett drag av förfiningssyndromet när det gäller 2, 3  och 6 också, medan jag för 5 nog är helt neutral och för 4 snarare är en tvärmåns*. Men sedan har vi ju det här med smaken, som trots allt är det viktigaste. Och då ställs det hela lite på ända.

De bästa tyska, belgiska, tjeckiska och engelska ölen görs i Tyskland, Belgien, Tjeckien och England. Så vill jag dricka högkvalitativ slik öl är jag i stor utsträckning hänvisad till importerad öl. Som jag skrivit tidigare så brygger tyvärr inte de mindre bryggerierna generellt bättre öl än de större. Jag har alltför ofta fått nitlotter när jag köpt öl från okända småbyggerier. Numera är jag väldigt restriktiv och provar normalt bara öl från små bryggerier som jag själv eller någon jag litar på har goda erfarenheter av. Och även då har jag fått riktigt mediokra öl emellanåt.

Givetvis har jag inga problem med att andra har annorlunda preferenser vad gäller ovanstående. Och preferenser behöver ju inte bero på förfiningssyndromet heller. Det finns ju rationella skäl att föredra lokalproducerat framför långväga importer exempelvis. Men ibland framställs det som självklart att instämma med punkterna ovan. Och med samma självklarhet likställs det med godare öl. Låt mig ge några exempel.

Så här i septembertider finns det några frågor som poppar upp extra mycket på hembryggarforum. Dels om ciderbryggning, och viss mån redan om julöl, men framförallt tänker jag på svensk humle där det är skördetider. Ofta har någon hittat humleplantor i en trädgård eller på någon gammal gård, och undrar om kottarna går att brygga med. Mitt svar är då att det är tveksamt. Dels kan det vara prydnadshumle som absolut ej är lämpat för bryggning, men även om det är gammal brukshumle så ska man inte ha för höga förhoppningar på smaken. Detta har flera gånger triggat ilskna reaktioner från personer som tycker att jag borde läsa på om gammal fin svensk kulturhumle.

Grejen är bara den att jag faktiskt är ganska påläst. Jag följde det s.k. Julitaprojektet för 10 år sedan där en massa gamla svenska humleodlingar letades upp, och plantor överfördes till Julita-gården där de odlades kontrollerat. Därefter valdes 40 sorter ut, humlen skördades och ett antal hembryggare fick brygga ett enkelt ljust öl med de olika sorterna. Själv bryggde jag två av dessa, och jag provsmakade även en handfull andra. Samtliga hade en ganska trist smak, och från den stora utvärderingen av alla sorterna rapporterades att 3-4 var intressanta att gå vidare med, medan resten bedömdes ej hålla måttet. 

Ett annat fenomen rör sig om punkt 4. Allmänt verkar vissa hembryggare ha en stark tro på processer som tar lång tid, ofta ackompanjerat av floskler som att "bra öl måste få ta tid", "man ska inte stressa när man gör öl" eller "tålamod är bryggarens bästa vän". I synnerhet är det tydligt när det gäller jästider och olika idéer om att ölet ska "mogna" under lång tid. Det finns kanske ett Lutherskt inslag i att ett tålmodigt väntande på minst tre veckor i jäshink och därpå månaders lagring på flaska givetvis måste ge utdelning i ett godare öl. Men det är inte alls givet, snarare tvärtom. Visst finns det fall där lång väntan är påkallad, lambik är ett uppenbart exempel. Men en majoritet av normalstarka öl gynnas snarare av kort ledtid och omgående konsumtion. Man kanske kan dra en parallell till fenomenet "slow cooking". Visst finns det något tilltalande i ett långkok eller en långsam grillning på låg temperatur, och det kan bli väldigt gott. Men även en lämplig högkvalitativ köttbit som snabbt vänder på grillen är gott, och minst lika tilltalande för egen del. Varje rätt tar sin tid, och behöver ta den tiden, men inte mer. Samma sak gäller för ölbryggning.

Slutligen kan jag inte förbigå diskussionen kring tillsatser. Jag är nog lite osäker på vad jag själv står. Min erfarenhet är att naturligt i betydelsen obearbetade råvaror ger godare resultat än processade ingredienser i form av koncentrat och essenser eller syntetiska aromer. Men jag är utan omsvep beredd att erkänna att jag delvis kan ha fel om jag ges skäl därtill. När det gäller mina fruktlambikar har jag alltid föredragit att plocka frukten själv - ibland under vissa vedermödor - framför att köpa. Men den dogmatiska inställningen hos äkta vara-sekten har jag väldigt svårt för. Ett väldigt tydligt exempel på detta är den märkliga diskussionen om tillsatser i vin, och i synnerhet Mats-Eric Nilssons fäbless för spontanjäsning och förakt för "industrijäst". Lyckligtvis är denna diskussion i stor utsträckning frånvarande från ölbryggning, men ibland dyker det upp förfinade bryggare som ska invända mot klarningsmedel eller något annat.

* Hur kan man föredra långsamt framför snabbt?

Da equipment. I bakgrunden en stor lönn i mitten och vårt äppelträd till höger. Bild: Kristina Stenström.

Upplägget blev lite annorlunda jämfört med senast. Jag gjorde det hela till ett projekt för hela bostadsföreningen, där alla som ville vara med och hjälpa till fick göra det. Intresset eller tiden för att faktiskt göra något var sådär, men några hakade i alla fall på. Vilket är helt okej för mig, det viktiga var att alla skulle känna att de fått chansen; äpplena är ju trots allt allas resurs. Det blev dessutom rätt mycket must så alla som vill ska väl ändå kunna få köpa ut några flaskor i slutändan.

En av de mer engagerade visade sig ha en bror som har bra utrustning för att pressa äpplen. I stället för att åka till ett musteri pressades 40 liter must under söndagsförmiddagen på gården. Utöver trädet på bakgården hade vi även plockat lite äpplen från ett träd i grannskapet samt från några vildaplar.

I år ska musten få jäsa på vinden i stället för i källaren. Även om vädret just nu smällde till med nästan 20 C så ska nog ändå jäsningen bli svalare, och förhoppningsvis med bättre bevarad äppelsmak. Jag delade upp musten i 3 delar. Delsats A (25 l) får initialt jäsas i en vanlig jäshink, för att därefter tappas om till två 11-liters Better Bottle. Delsats B (10 l) får jäsa hela tiden i en Better Bottle. Delsats C (5 l) får spontanjäsa i en glasdamejeanne. Det var inte garanterat samma blandning av äpplen i de olika delsatserna, men förhoppningsvis är musten ändå så likartad att det går att göra en liten jämförelse mellan de olika jästerna jag använder.

Fermentis Safcider var helt slutsåld i år, så jag köpte först ett paket vardera av Lalvin EC-1118 samt Magrove Jack's ciderjäst M02. Eftersom jag har en lätt irrationell motvilja mot MJ, så var jag rätt nöjd när Magnus Vasilis erbjöd mig två påsar Lalvin 71B.

Som lite slutkuriosa kan jag nämna att jag under mustningen för första gången på mina 12 år som hembryggare lyckades sabba en hydrometer. Den blåste helt enkelt omkull i den kraftiga vinden som rådde för dagen.

Data:

• Total volym 40 l
• OG 1,053
• FG
• X,XXX för delsats A
• X,XXX för delsats B
• X,XXX för delsats C
• ABV
• X,X % för delsats A
• X,X % för delsats B
• X,X % för delsats C

En idé som ofta poppar upp hos nya hembryggare är att använda kolsyrejäsningen för att tillföra någon smak till ölet. Exempelvis genom att använda honung, någon smakrik sirap, smakrikt socker (muscovado, turbinado etc.) eller kanske fruktjuice. Det är i förstone en bra idé, men om man tänker till lite mer ordentligt uppdagas två problem som båda har med dosering att göra.

Till att börja med måste man tänka till för att hitta en mängd som motsvarar den mängd strösocker man skulle ha använt för att få en viss kolsyrenivå. De aktuella produkterna som ska bidra med smak innehåller normalt betydligt mindre än 100 % jäsbara sockerarter. Redan med något i förstone så simpelt som druvsocker har man 10 % vatten att ta hänsyn till, vilket kan ha en liten betydelse. Har man köpt en kommersiell livsmedelsprodukt ska sockerinnehållet förstås framgå av näringsdeklarationen. Ändå kan det finnas en osäkerhet i hur mycket av sockret som är jäsbart. Och om man har hemgjord honung eller liknande vet man inte ens sockerhalten. En lösning är att gissa utifrån vad som är typiska värden, en annan är att göra en lämplig SG-mätning i en vattenlösning. Det låter sig alltså lösas, men det blir mer komplicerat.

Det andra problemet är att man är begränsad till den mängd man har beräknat enligt ovan. Ofta landar det på 5-10 g/l vilket normalt är för lite för att ge en påtaglig smak. En variant är förstås att bestämma mängden utefter önskad smak, tillsätta lämplig delmängd för kolsyrejäsning samt resten i kok eller under jäsning. Jag har själv gjort detta. Men jag tycker det är både smidigare och mer kontrollerbart att tillsätta rubbet tidigare i processen, och sedan kolsyrejäsa som vanligt.

Ett näraliggande fenomen är att vilja kolsyrejäsa med maltextrakt eller vört i stället för rent socker. Ibland är det Reinheitsgebot som spökar, och ibland är det förmenta smakförbättringar. I det sistnämnda fallet har jag sett flera hembryggare påstå att de har fått mjukare kolsyra med maltextrakt jämfört med socker. När jag har frågat dem hur de har kompenserat för den lägre utjäsningen har de blivit helt ställda. De har således helt enkelt föredragit den lägre kolsyrenivån!

Över huvud taget tycker jag det emellanåt finns ett helt omotiverat fokus på att försöka jiddra med kolsyrejäsningen. Förutom exemplen ovan och det envisa hävdandet att strösocker skulle ge sämre smak (metallisk, cideraktig m.m.), så har det florerat idéer om att lager ska kolsyrejäsas vid kall temperatur i stället för den rekommenderade rumstemperaturen. Mitt råd är att släppa sådant här jagande efter vind. När det gäller kolsyrejäsning på flaska så är det enda viktiga att fokusera på att ha pigg jäst. Kolsyrejäsning bör ske på en dryg vecka, tar det längre tid har man förmodligen haft trött jäst från början, väntat för länge innan flaskning, kallkraschat för hårt eller pressat jästen med för hög alkoholhalt. Vid behov finns det för ändamålet utmärkt jäst att tillsätta vid flaskningen, exempelvis Safbrew F2 eller Lalvin EC-1118.

Vi drar officiellt i gång bryggsäsongen 2020/2021 med en vanlig sketen pseudolambik. Denna gång har jag inga tomma kärl att jäsa hela satsen, så jag blev nödd och tvungen att använda två 11-liters Better Bottle som påpassligt hade blivit lediga efter ciderjäsningen. 

Detta är ett utmärkt tillfälle att parallelljäsa med bottensatserna från olika kommersiella lambikar. Då jag hade en 375:a Tilquin kvar, och den ånyo kommer till Systembolaget i början i november blir det ett utmärkt alternativt att prova mot 3 Fonteinen som ständigt finns på hyllorna. I övrigt kom jag på ett bra användningsområde för min MJ-ciderjäst som jag i ett svagt ögonblick råkade köpa.

Data:

• Volym 24 l
• OG 1046

Belgisk fejkblondin

Nu när det är dags för bryggsäsongens första ordinarie öl så frångår jag direkt planeringen. Delvis beror det på att Amylases Vinterölsträff rimligen är inställd, men också på att jag helt enkelt var sugen på att brygga belgiskt igen. Jag kör en ny vända med Chimay-jästen, och denna gång inleder jag med någon slags svagare variant av deras tripel. En blond med Chimay-jästen helt enkelt. En lätt udda grej är att hembryggningsbutiken inte hade vanligt ljust maltextrakt, utan jag fick använda ljust vetemaltextrakt till förkulturen. Jag kan inte se något skäl till att det inte skulle fungera lika bra, men det känns som sagt lite udda.

Data:

• Volym 20 l
• OG 1065
• FG 1,0XX
• ABV 6,X %
• IBU 30
• SRM 5

Hydrolagus trolli

Nu blir det en repris av ett tidigare belgoöl, fast med några modifikationer. Dels har jag letat upp en ny bild på fisken som har fått sitt namn efter det trehövdade grekiska monstret. Dels har jag bytt ut sirapen mot en - förhoppnings - bättre men framförallt mörkare. Jag blev väldigt nöjd med CandySyrup 180 när jag bryggde min Kanadatolva, och nu är jag nyfiken på 240.

Data:

• Volym 22 l
• OG 1,080
• FG 1,0XX
• ABV X,X %
• SRM 26
• IBU 20

Jag surfar runt på en del hembryggningsgrupper, mest svenska men också en del amerikanska, och någon enstaka gång brittiska eller australiensiska. Alla har en sak gemensamt. Det levereras mycket tvärsäkra påståenden, men det är skralt med källor och referenser*. Och frågar man efter dylikt är det sällan man får något vettigt svar.

Ett väldigt typiskt exempel plockar jag från en diskussionstråd på FB-gruppen Advanced Home Brewing. Av namnet att döma skulle man kunna tro att man knappt ens skulle behöva fråga om referenser där, men gruppen höjer sig inte särskilt över medelnivån. Diskussionen handlade om att krama ur sin biab-påse; bra eller anus? Det här en fråga som regelbundet dyker upp utan att få något bra svar. Däremot finns det bestämda uppfattningar för och emot, mestadels utan uppbackning från källor eller referenser, och knappt några vettiga argument över huvud taget. Det enda av substans jag sett framföras är att trycket i ett kommersiellt bryggeris mäskkärl är mångfalt högre än vad man manuellt kan åstadkomma. Utan att ha kollat att siffrorna stämmer gör det ändå att jag lutar lätt åt det skeptiska hållet. Och då jag själv inte brygger biab så har det ingen praktisk betydelse för mig. Däremot tycker jag diskussionen i sig är intressant.

Därför blev jag lite hoppfull om att kanske få lära mig något nytt när en till synes vederhäftig person bestämt hävdade att krama biab-påsen skulle man låta bli då det kommer extrahera tanniner och lipider till vörten. När jag kollade in FB-profilen visade sig vederbörande vara lärare i bryggvetenskap på något mindre USA-universitet. Så jag frågade henne om hon kunde ge några referenser där man kunde läsa mer. Det första svaret jag fick var att det stod om detta i all brygglitteratur. Jag förklarade då att jag hade läst en hel del slik och aldrig stött på något om detta, samt undrade om hon kunde vara mer specifik. Då hänvisade hon till kurslitteraturen på hennes universitet samt en ospecificerad bok av Charles Bamforth. Lätt irriterad påpekade jag att det inte var till någon hjälp, och att det inte borde vara svårt för henne att ge en referens till en originalartikel eller liknande, om nu detta var ett så välkänt fenomen. Då fick jag till slut en länk till en artikel, men när jag skummade igenom den så handlade den om överlakning. När jag påpekade att det inte var det vi diskuterade fick jag aldrig något mer svar.

Ovanstående exempel ger en ganska bra provkarta på olika typer av respons man kan få när man ber om referenser. Någon enstaka gång kan man faktiskt få en relevant källa, och då får man vara nöjd och glad. Sedan kan det också hända att vederbörande backar en smula och erkänner att de bara har personliga, subjektiva erfarenheter att bygga på. Gott så, även om det hade varit bättre att de hade varit tydliga med det från början. Men i många fall får man olika typer av nonsenssvar som exemplifierades så väl ovan. Så låt oss titta lite närmare på dessa.

En vanlig strategi är att hävda att det aktuella påståendet är kunskapsmässigt allmängods. Till exempel genom att som ovan hänvisa till att det står överallt i brygglitteraturen. En annan variant är "det är bara att googla, det finns massvis med källor". Givetvis håller detta inte måttet, utan om man är så säker på sin sak så bör man förstås själv ha läst flera av dessa källor och enkelt kunna länka till en av dem. Ett litet fall framåt är när man får en lång lista på referenser i ansiktet**. Detta är ganska typiskt för LoDo-gänget. Jag följde deras diskussionsforum en kort tid när jag var lite nyfiken på vad de hade att säga, men jag blev snabbt besviken. Oavsett vilka specifika detaljfrågor någon ställde, så slängde någon samma långa lista på artiklar tillbaka. Om man faktiskt vet att den specifika frågan besvaras i någon eller några av artiklarna i listan, så är det bara ett välja ut en eller två. Dylikt beteende gör att jag misstänker att man faktiskt inte har så bra koll på vad som står i artiklarna.

Detta för mig in på nästa undanmanöver, nämligen att länka till en källa som inte alls ger något stöd för det man påstår. Jag gissar att detta kommer sig av att man faktiskt är övertygad om att man har rätt, men att man inte har något stöd för det utan i all hast googlar fram något utan att så noga kolla upp vad som faktiskt står. Kanske utgår man ifrån att ingen annan kommer läsa igenom heller. I vissa fall så har det faktiskt varit så att den källa som anges går helt emot det som påstås. Ett exempel på detta var när någon i en diskussionsgrupp hävdade att infektioner med ättiksyrabakterier gör att koldioxid bildas och att man riskerar flasksprängning. Detta tyckte jag gick emot allt jag lärt mig och bad om en källa. Jag fick då en referens till en vetenskaplig artikel där det förvisso framgick att acetobacter kan cellandas och därmed generera koldioxid, så där lärde jag mig något nytt. Men det framgick även tydligt att om etanol var närvarande så stängdes cellandningen av och bakterien gick över till (aerob) etanolmetabolism där ättiksyra men ingen koldioxid skapas.

En annan avart i sammanhanget är att hänvisa till någon obskyr och svåråtkomlig bok, eller till ett långt Youtube-klipp*** eller podavsnitt. Inte för att dessa inte kan innehålla något relevant, utan för att det är en helt orimlig arbetsbörda att lägga på den andra. Det minsta man kan begära är att få en utpekad tidpunkt i klippet/avsnittet där relevant information finns, alternativt en kort genomgång av argumenten som framförs. Och som en väldigt klok person påpekade; om något är sant och relevant går det alltid att ange en källa som inte är ett podavsnitt eller ett långt Youtube-klipp. Vad som är att betrakta vettiga källor skrev jag har jag tidigare behandlat i en liten exposé.

I alltför sällsynta fall kan man ändå få glädja sig över att få en vettig referens där man kan få lära sig något nytt. Trots det magra utfallet skulle jag ändå vilja uppmana fler till att ifrågasätta och begära källor på tveksamma påståenden. Det är naturligtvis något som ska göras med vid eftertanke och måttfullhet. Att ständigt begära källor är ett effektivt sätt att förstöra ett meningsfullt utbyte av idéer. Och man ska inte vänta sig att det kommer tas emot väl; det finns många som har svårt för att bli ifrågasatta och ännu svårare att erkänna fel. Men om det görs för sällan - vilket jag nog tycker är fallet i de flesta diskussionsgrupper jag känner till - kommer myter, missförstånd och grova förenklingar obönhörligen florera.

*Enda undantaget jag kommer på såhär på rak arm är FB-gruppen Milk The Funk.
** Givetvis är det vettigt med dylika listor om någon explicit eftersöker det, eller allmänt söker efter bred kunskap i något ämne.
*** Ett undantag här är förstås om det påstås är att någon har sagt något, eller att något specifikt har inträffat som kräver bildbevis.

Varierande variation.

Många kompositörer har gett sig på uppgiften att skriva ett helt verk med variationer på något tema. Två av de mest välkända är nog Enigmavariationerna av Edward Elgar samt Rapsodi på ett tema av Paganini av Sergej Rachmaninov. Just Paganinis musik har gett upphov till ovanligt många dylika kompositioner. De två ovan nämnda verken kommer jag uppehålla mig lite extra kring. Förutom att de utgör fantastisk musik att njuta av i coronaisoleringen har de också några beröringspunkter som jag återkommer till. Men låt oss börja med det specifika.

Enigmavariationerna är ett renodlat orkesterverk som skrevs i slutet av 1800-talet, och som blev något av ett genombrott för den då unge kompositören. Det bygger på ett tema av Elgar själv som presenteras i inledningen. Därefter följer 14 variationer av detta tema som är kopplade till olika personer i Elgars bekantskapskrets och sägs spegla deras personligheter, sett ur Elgars ögon. Så är givetvis variationen (#1) tillägnad hans fru Alice smäktande vacker. Intressant nog är den i de flesta ögons vackraste variationen (#9) dedikerad till Elgars förläggare Augustus Jaeger. Vederbörandes efternamn betyder "jägare" på tyska, och den bibliske gestalten Nimrod sägs ha varit en "väldig jägare inför Herren". Således döpte Elgar denna variation till just "Nimrod", och det är med detta namn detta musikstycke har blivit vida känt. Mer om detta snart. Men först något om namnet på verket. Elgar lät förstå att han hade kodat in en musikalisk gåta i verket, troligen i själva temat. Mycken spekulation har genererats kring detta, och ingen slutgiltig lösning har kunnat fastslås. Men just i år har faktiskt den hittills kanske mest troligaste lösningen presenterats, något som det berättas om i ett avsnitt av podden Mästerverken.

Paganinivariationerna är ett verk för solopiano och orkester som jag betraktar som ett av mina favoritverk från Rachmaninov, tillsammans med Klockorna och kanske också Vespers. Det är elegantare och inte lika svulstigt som Rachmaninovs pianokonserter, i synnerhet den omhuldade tredje*. Ibland kan man se begreppet "vintage Rachmaninoff" om hans senare kompositioner, till vilka alltså Paganinivariationerna tillhör. Efter att ha lämnat Ryssland och den ryska revolutionen 1918 slog han sig ner i USA för att stanna där till sin död 1943. Där fick han försörja sig som dirigent och konsertpianist, vilket gjorde att han inte fick särskilt mycket tid över att komponera. Under trettiotalet ökade dock produktionen igen, och med ett delvis annorlunda tonspråk än tidigare. Paganinivariationerna är 24 stycken, vagt uppdelade i tre sektioner. Temat presenteras i stråkarna mellan den första och andravariationen, och sedan vänder och vrider Rachminoff på det i olika tempo på ett lekfullt sätt. I den mest berömda variationen, den artonde, vänder han temat "upp och ner", samt byter moll till dur. Denna variation är den som mest liknar hans tidigare senromantiska stil, och han lär ha sagt att han skrev den "för sin agents skull".

Så till de gemensamma nämnarna. De kretsar kring något jag har redan varit inne på. Nämligen att dessa verk - även om de regelbundet spelas i konserthallar - för den bredare publiken mest är kända via en av variationerna. Som redan har nämnts är det den nionde Enigmavariationen (Nimrod) samt den artonde Paganinivariationen. Båda dessa är lätta att ta till sig, och de fungerar bra som fristående stycken. De förekommer flitigt på olika samlingskompilationer typ "Classical Masterpieces". De dyker även upp som filmmusik. I "måndag hela veckan" får Bill Murrays rollfigur gott om tid på sig att lära sig en bearbetad version av den artonde Paganinivariationen, och originalversionen förekommer i "konståkningsscenen" i slutet av filmen Ronin. Vad Nimrodvariationen anbelangar vet jag inte om den förekommer i originalform, men filmmusikkompositören Hans Zimmer gjorde en bearbetad version till slutscenerna i Dunkirk; det låter lite som en mix av Elgar och Vangelis.

Vidare markerar båda ett tydligt avslut på en sektion; efter dessa variationer är det som att respektive verk tar en paus, för att sedan starta upp med ny energi och delvis ny karaktär. Dessutom har båda variationerna en väldigt snygg och sömlös övergång från föregående variationer. Den åttonde Enigmavariationerna slutar på ett G-dur-ackord där delar av stråkarna ligger kvar på ett G som blir starttonen på den nionde variationen i tonarten Eb. Den sjuttonde Paganinivariationerna består av en långsam sekvens lätt aviga brutna ackord i pianot som löses upp i ett sista Ab7 som landar i den artonde variationens välkända brutna Db-ackord. Även om båda dessa variationer som sagt fungerar utmärkt som fristående stycken, så tycker jag de lyfter när de avnjuts i sitt sammanhang, och i synnerhet när de föregås av den tidigare variationen.

Jag passar på att rekommendera lite inspelningar, trots att jag inte har lyssnat på särskilt många olika. För Enigmavariationerna knycker jag fräckt rekommendationen från podden Mästerverken vad gäller CD**. Liveinspelningar på video kan ofta ge ännu en dimension och då rekommenderar jag denna med Warzawas filharmoniker. För Paganinivariationerna rekommenderar jag en inspelning med pianisten Peter Jablonski och Vladimir Ashkenazy som dirigent, men det finns säkert flera bra inspelningar med den sistnämnda som pianist. För video tycker jag Anna Fedorova gör en fin tolkningäven om jag tycker att hon stressar över den femtonde variationen som är något av en personlig favorit.

Slutligen kan man fundera på vilken öl man ska dricka till respektive verk. Man skulle kunna börja argumentera för att Elgar borde avnjutas tillsammans med brittisk öl, varför inte Fuller's Winter Brew eller någon annan säsongsöl. Och det är förstås inte fel, men jag skulle nog säga att man helt enkelt ska dricka vad som helst som man tycker är riktigt gott.

* Som också har fått ett avsnitt i podden Mästerverken.

** Under research till detta inlägg stötte jag även på denna inspelning. Den har en mitt tycke perfekt tolkning av Nimrod; den kan bli för seg men även spelas för snabbt, men här är tempot väl avvägt och dras föredömligt ner på slutet så att det så viktiga decrescendot får tillräckligt med tid. Även övergången mellan åttonde och nionde variationen görs väldigt snyggt.

Det gäller att få det engelska ipa-uttalet rätt.

Den kanske mest undflyende ölstil som jag komma på är engelsk ipa. Och då menar jag inte det som en gång var originalet, utan det som i modern tid benämns som ipa bland vanliga engelska bryggerier. Läser man exempelvis SHBF:s typdefinition så framställs en bild av ett öl med tydliga karaktär av karamellmalt. Men det räcker att provsmaka några av de exempel som listas under definitionen så får man en helt annan bild.

De flesta är gyllengula till bärnstensfärgade utan någon som helst påtaglig karamellmaltsmak. Däremot har de ofta den typiska engelska djupa maltigheten från någon högkvalitativ pale ale-malt. Jag läste dock i någon artikel på nätet att den engelska ipan kunde ha mer karamellmalt för säg 30 år sedan eller mer, men att man sedan har anpassat sig efter nya ideal. Ibland kan också amerikansk humle ha smugit sig in, exempelvis sägs cascade vara en av humlesorterna i Marton's Empire. Bara för att spä på förvirring så kan på cask även hitta förmenta engelska ipor med låg alkoholhalt (~4 %) och ganska beskedlig beska. Och utan karamellmalt, gubevars.

Hur det nu än är med det så är det öl som Marstons Empire, Ridgeway IPA m.fl. som står som förebild. Så det blir ingen karamellmalt, men däremot lite högre ABV, hyfsad beska, och därtill en hel del humlearom. Jag fastnade för en kombination av east kent golding och fuggles, två personliga favoriter. På jästsidna blev det återbesök till WLP013 som jag var nöjd med senast. Dessutom lär det vara jästen som används till den utmärkta engelska ipan Worthington White Shield, bara en sådan sak.

Data:

• Volym 22 l
• OG 1,057
• FG 1,0XX
• ABV X,X %
• SRM 7
• IBU 50

Det blev varken Nyårskonsert från Wien, backhoppning eller Ivanhoe för mig i år heller. Däremot blev det Tour de Ski-sprint, pizza och lambikbryggning. Jag fick mycket bättre utbyte än vanligt, troligen på grund av bättre krossning i bryggbutiken.

Data:

• Volym 23 l
• OG 1,060

Det var ett tag sedan jag bryggde porter/stout. När det nu var dags för engelsk jäst igen så var det läge för ett av mina favoritrecept; brunporter inspirerat av fordom efter uppslag från Radical brewing. Jag skickade iväg min vanliga maltnota - som specifierar att en tredjedel av malten ska vara en karamellmalt på c:a 60 SRM - till hembryggarbutiken. Först när jag kom hem kollade jag vad jag hade fått exakt, och på påsen satt det en lapp där det stod "CaraAromatic".

Först trodde jag att det vara CaraAroma som är en riktigt mörk karamellmalt, och då tänkte jag "vad spännande att se hur det kommer bli med en sådan mörk kramellmalt, och då finns det ingen anledning att använda mörkt muscovadosocker". Men sedan insåg jag att malten kom från Best Malz, och de har en karamellmalt som heter Caramel Aromatic. Jag gissar att det är den, och då är det således en ljusare sort än vad jag hade tänkt. Och då får det nog bli lite muscovadosocker i alla fall.

Jag går all in på den underbara humlesorten bramling cross denna gång. Tidigare har jag som mest kört med den till 50 %, och resten fuggles. Men den funkar så bra till mörka, maltiga öl, och dessutom hade jag nte haft användning för slatten.

Data:

• Volym 22 l
• OG 1,06
• FG 1, 0XX
• ABV X,X %
• SRM 33
• IBU 40

Jag har skrivit rätt många inlägg relaterade till jäsning här på bloggen. Det har dock varit mer eller mindre smala texter som har fokuserat på någon enskild aspekt. Men jag har på sistone insett att det finns ett behov av en lättillgänglig fast ändå grundlig introduktion till jäsning, och i synnerhet ur ett praktiskt perspektiv. Många nybörjare får sin kunskap om jäsning från olika recept. Om som någon (tyvärr ej undertecknad) så snyggt fångade det: "bara för att något står i ett recept betyder det inte att det är genom tänkt eller ens vettigt". Och det stämmer onekligen när det kommer till jässcheman och -instruktioner. Dessa känns ofta som helt snutna ur näsan, och ej baserad på någon relevant kunskap att tala om.

Så nedan kommer ett försök till en mer gedigen introduktion till ämnet. Syftet är att man ska kunna bortse från jäsningsinformationen i recept, och i stället ha ett konsekvent tänk kring detta så viktiga moment. För vidareläsning och fördjupning kommer jag vid lämpliga ställen länka till inlägg där jag går mer på djupet i olika detaljfrågor. För en fördjupning i jästens allmäna biokemiska processer är denna genomgång mycket bra trots att den har en del år på nacken.

Jag väljer att strukturera inlägget sekventiellt efter moment; dessa moment är dock inte knivskarpt avgränsade i tiden, men jag tror ändå detta är ett bra upplägg. Vidare kommer jag behandla under- och överjäsning på samma sätt; utöver att de typiskt sker vid delvis olika temperaturer så ser jag inga principiella skillnader (dock finns det ju en massa traditionella tekniker som kan skilja sig åt; dessa kommer jag som mest bara snudda vid).

Vissa basala förkunskaper förutsätts, exempelvis begrepp som SG, utjäsning, över- och underjäsning m.m. Dock tror jag det går utmärkt att googla sådana efter hand om man inte redan känner till dem. 

Förberedelser

Detta handlar om två saker: att på bryggdagen ha (1) pigg jäst (2) i tillräcklig mängd. I hembryggardiskussioner och i -litteraturen finns det tyvärr ett ensidigt fokus på (2), delvis på grund av att det är något som går att räkna på i ett bryggprogram. Jag har behandlat detta i mer detalj här. Men för att sammanfatta så är det dels så att bryggprogrammen ofta överdriver vilken mängd jäst som behövs, och dels är inte jästmängden så kritisk så länge man är i rätt härad. 

Mer avgörande är att jästen är pigg. För torrjäst är detta oftast inte något att bekymra sig om, då den håller sig pigg länge, framför allt om den förvaras i kylskåp. Flytande jäst däremot tappar snabbt vitaliteten, och en förkulturär ofta ett bra sätt att försäkra sig om att man har pigg jäst på bryggdagen. Notera att det inte behövs magnetomrörare eller andra tekniska finesser för att göra en förkultur. Ett lämpligt väl rengjort kärt och lite maltextrakt är allt som behövs.

Tillsättning och uppstartsfas

Efter att vörten har kylts är det dags att tillsätta jästen. Här finns det då lite olika skolor vad gäller temperatur. En variant är att tillsätta jästen vid c:a 20 C och vänta på att jäsningen kommer igång för att därefter sänka till önskvärd jästemperatur. Det är en metod som sannolikt kommer ge ett godkänt resultat, men det kommer bli mer jäsbiprodukter jämfört med mer proffsiga metoder. Trots det så är detta den rekommendation som ges på paketen från en av de största tillverkarna av flytande jäst, White Labs. Lite extra märkligt är det då dess grundare Chris White är medförfattare till boken Yeast som starkt förespråkar att man först ska sänka vörten till eller t.o.m. ett par grader under önskad jästemperatur. Men förklaringen är nog helt enkelt att flytande jäst är en ganska komplex produkt och att det inte är möjligt att ge en fullständig användarbeskrivning på ett litet jästpaket*. Därför har man valt något enkelt som har störst chans att funka hyfsat även om jästen är i lite halvdant skick. På WhiteLabs hemsida finns mer utförliga beskrivningar som mer är i linje med vad som står i Yeast.

Den bästa metoden är alltså att kyla ner till eller strax under önskad jästemperatur. Om man har en ineffektiv kylmetod så är en vettig kompromiss att sänka så lågt man kan inom rimlig tid (en halvtimma säg), och sedan tillsätta jästen och ställa jäskärlet i den tänkta omgivande temperaturen.

Efter att jästen har tillsatts vörten genomgår den först något som kallas uppstartsfasen (eng. lag phase). Under uppstartsfasen anpassar sig jästen efter de nya förutsättningarna med ett oerhört näringsrikt medium. Samt förbereder sig för reproduktion och fermentering, genom att aktivera enzymsystem och förbättra cellernas membran bland annat. Tyvärr förekommer en massa myter om att det är under denna fas som jästen förökar sig, och att det därmed är här som mycket av smakprofilen sätts. Detta är dock inte sant, och väldigt lite smakämnen bildas under uppstartsfasen. Det är i stället under nästa fas som detta mestadels sker. 

Förökningsfas och temperaturkontroll

Med pigg jäst bör uppstartsfasen ta som mest 24-36 timmar, beroende på jäststam och framför allt jästemperatur. Helst ska det räcka med halva den tiden. Därefter kommer själva huvudjäsningen igång där jästen fermenterar socker till etanol och koldioxid, samt erhåller en massa energi. Energin utnyttjas tillsammans med byggstenar från malten till att knoppa av nya celler. Från att kicka igång försiktigt ökar intensitetet på jäsningen till att nå en topp efter någon för att så småningom börja avta igen.

Det är under denna den mest intensivaste jäsningsfasen som majoriteten av smakämnena bildas. Det är också här det är viktigast att ha kontroll på temperaturen; högre temperatur innebär allmänt mer jäsbiprodukter, och mer är inte alltid bättre. Den rekommenderade jästemperatur som anges på paketet och produktblad avser alltså främst denna ganska korta period. Det är viktigt att inse att själva jäsningen i sig genererar värme. Temperaturen i ölet under den mest intensiva jäsningen kan vara 2-5 C högre än omgivningen. Ju kraftigare jäsning, desto större temperaturhöjning.

Man ska inte överdriva temperurens betydelse, men att ha en viss styrning och kontroll är absolut att rekommendera. Mest kontroll får man genom att använda ett kylskåp eller en frys, tillsammans med ett reglersystem mot en mätsensor i jäskärlet. Men man kommer ganska långt med olika utrymmen i hemmet med olika temperatur; källare, vind m.m. De flesta överjästa öl gynnas av att ha ett lite svalare utrymme så att man initialt kan hålla jästemperaturen på max 20 C. För underjäsning ska man helst ha ännu kallare jäsutrymmen.

Slutjäsning och temperaturhöjning

När jäsningen börjar stanna är det fördelaktigt att höja temperaturen - eller åtminstone att hålla kavar den - så att jästen håller sig aktiv så länge som möjligt. Detta dels för att försäkra en bra utjäsning, men även för att jästen ska kunna reducera en del av de biprodukter som har skapats under jäsningen. Främst gäller det acetaldehyd och diacetyl, och den sistnämnda har gett upphov till namnet diacetylrast.

Hur avgör man när det är dags för temperaturhöjning? Det är inte helt enkelt. Det finns tumregler om att man ska höja när, säg, 75 % av jäsningen är utförd. Men detta kräver dels att man mäter SG kontinuerligt, och dels vet vad FG kommer hamna på (vilket man normalt bara kan göra en rimlig gissning på). Själv har jag ofta gått på när bubblandet i jäsröret har börjat sakta ner. Men allt mer när jag har börjat lära känna mina jäststammar så vet jag i förväg på ett ungefär när det är dags. För jäsning runt 20 C ger jag det 2-4 dygn, medan kalljäsning runt 10 C får 5-7 dygn.

Nästa fråga är förstås hur länge det sedan ska stå i den varmare temperaturen innan det är dags för nästa steg. Till att börja med så måste man se till att det är färdigjäst, d.v.s. att SG inte ändrar sig. Ett sätt att försäkra sig om detta är att göra två SG-mätningar med några dagars mellanrum och försäkra sig om att SG är oförändrat. Då är det nästan alltid så att det är färdigjäst. Det finns en hel del tumregler om att det ska vara färre än x bubblor per minut i jäsröret, eller färre än en bubbla var n:te minut. Även om bubblandet kan ge en viss indikation om jur jäsningen framskrider - förutsatt att locket och jäsröret sitter tätt - så går det helt enkelt inte att avgöra om det jäst färdigt på det sättet**.

För den överväldigande majoriteten av jäststammar är det färdigjäst vid 20 C efter en vecka, oftast ännu snabbare. Vid kallare jäsning kan det gå något långsammare. Och sedan finns det några jäststammar som är kända för att ta lång tid på sig; Dupont-baserade stammar (WLP565 & WY3724), viss kölschjäst (WLP029), Hoegaarden-stammen (WLP400 & WY3944) och kanske några till. Vill man vara på den säkra sidan när man testar en ny jäststam kan man googla och läsa vad andra har haft för erfarenheter med just den stammen. Om en majoritet rapporterar långsam utjäsning bör man vara lite vaksam.

Även efter att det är färdigjäst försiggår en del jäsrelaterad aktivitet. Jästen fortsätter att bryta ner vissa jäsbiprodukter om än i raskt avtagande takt. Några*** dagar efter uppnått FG så är det mesta av denna aktivitet utförd. Det finns gott om hembryggare som hävdar att jästen behöver flera veckor för att "städa upp efter sig". Detta är helt grundlöst, och i det här läget är det hög tid att gå till nästa steg.

Kallagring

Detta moment är intimt förknippat med lagerjäsning (i betydelsen "jäsning med underjäst o.k.s. S. pastorianus"). Men de flesta öl gynnas faktiskt av en kortare tids lagring vid låga temperaturer. Ibland motiveras kallagring med fluffiga påståenden om att ölet "mognar". Vad som faktiskt händer vid låga temperaturer är främst att vissa ämnen snabbare fälls ut och sedimenterar. Detta leder till ett klarare men potentiellt också mer rensmakande öl.

När det gäller lageröl så framhålls ofta behovet av en lång kallagring i flera veckor eller t.o.m. flera månader. Detta har sitt ursprung i klassisk tysk lagerbryggning där man i stället för en temperaturhöjning i slutet av jäsningen långsamt sänker temperaturen ner till kallagringstemperaturen. Detta innebär att den sista utjäsningen samt nedbrytningen av jäsbiprodukter sker vid en kallare temperatur. Eftersom kallare temperatur innebär att biologiska och kemiska processer går långsammare så krävs det längre tid. Det kräver också större jästmängder.

Traditionellt så brukar det sägas att man ska kallagra lika många veckor som Platograder. För en normalstark öl innebär detta alltså 10-12 veckor. Men med förbättrade processer brukar även tyska bryggerier nöja sig med 4 veckor. Och om man kör en temperaturhöjning på slutet räcker det med max 1-2 veckor. Själv skippar jag oftast kallagring, och i förekommande fall nöjer jag mig med en vecka.

I hembryggardiskussioner hör man ofta ordet kallkrasch. Egentligen betyder detta en snabb temperatursänkning, ofta följt av en kortare kallagring. Det är en halvtaskig bryggsvengelsköversättning av cold crash; kallras är kanske en bättre översättning. Detta är något som moderna bryggerier tillämpar för majoriteten av sina öl. Jag ser egentligen ingen anledning att strikt skilja på kallagring och kallkrasch; dock är väl det sistnämnda att se som ett exempel på det förstnämnda. Om man inte ska utföra en klassisk tysk lagerjäsning så kan man sänka temperaturen så snabbt man kan efter slutförd jäsning, och kallagra tills man är nöjd med klarheten (såväl visuellt som smakmässigt).

Kolsyrejäsning

Om man har för avsikt att kolsyrejäsa på flaska eller fat finns en viktig sak att tänka på: att man har levande och hyfsat pigg jäst kvar för att utföra uppgiften. Detta gynnas av att man inte förlänger jäsningen mer än nödvändigt, och samma sak för kallagringen. Förutom att kolsyrejäsningen går snabbare så har man mer aktiv jäst som kan ta hand om eventuellt syre som introduceras vid tappningen. Ett alternativ är att helt enkelt tillsätta fräsch jäst; det finns för ändamålet specialdesignad jäst som Safbrew F2 och CBC-1.

Som jäsbart extrakt för kolsyrejäsningen finns det ingen anledning att krångla till det. Vanligt strösocker duger utmärkt.

* Se bara vilken textvägg detta inlägg blev, och då ansträngde jag mig verkligen för att fatta mig kort.
** Mest snett ute är de som hävdar att det jäser så länge som det bubblar över huvud taget.
*** 3-4 stycken tyckte en mikrobiologiskt kunnig bryggare var en bra tumregel.

Något som är viktigt när man ska bulklagra sin lambik är att hålla syret borta. Ibland kan man se olika påståenden om att syre inte är något problem för lambik, ofta med argument i stil med "bretten tar hand om syret". Jo det gör den förvisso, men den skapar också ättiksyra och andra mindre trevliga ämnen. Så även om lambik inte är lika syrekänsligt som annan öl, så bör man nyttja syretäta kärl (inga vanliga plasthinkar alltså), minimera kontaktytan mellan ölet och gasen ovanför, samt se till att vattenlåset inte torkat ut.

Tyvärr hade jag missat det sistnämnda för två av mina äldsta slattar (sats 29 och sats 31) som förvarades i femlitersdamejeanner. Min plan var att använda en eller båda av dessa. Jag hade redan spanat in mina två övriga satser. Sats 37 som bryggdes för ett år sedan passade perfekt med sin fina fruktighet och måttliga syra. Och sats 33B hade utvecklat lite bättre syra sedan jag provade sist. Till dessa hade det suttit fint med 5 l lambik med lite tuffare syra. Men när jag skulle utföra blandningen upptäckte jag att jäsrören var helt tomma. Jag hade dock ett litet hopp om att de hade torkat ut nyligen och var oförstörda. Men det hoppet släcktes snabbt. De var båda rejält ättiksura med toner av nagellack. Dessutom hade de groteska nivåer av THP.

Det var bara att hälla ut och nöja sig med ett- och tvåårig lambik. Och därmed krympte totalvolymen från 27 till 22 liter. Men det sistnämnda gör kanske inte så mycket då jag ändå har haft svårt att göra mig av med förra årets p-geuze då SM ställdes in.

Data:

• Volym 22 l
• OG 1,053
• FG 1,008
• ABV 6,1 %

Frank har piffat upp etiketten sedan sist.

Jag blev faktiskt lite överraskad när jag insåg att det var tre år sedan jag bryggde denna. Jag trodde det var två år sedan. Tiden går fort när man har roligt*. Oavsett ska det förhoppningsvis bli en ännu bättre version. Dels hoppas jag på en bättre münchnermalt denna gång. Jag hade helst använt Weyermann, men det fanns bara Best Malz och Crips att tillgå hos fysiska butiker i staden. Och Best Malz var jag alltså inte helt nöjd med senast.

Jag valde också att byta ut ett kilo av müchnermalten mot chit-malt. Och på humlesidan hade jag efter senaste Franken-resan lärt mig att spalter select och hallertauer tradition är de typiska humlesorterna som används. Tyvärr var spalter select slut överallt, så jag valde tettnanger i stället. Det är lite trist när man inte riktigt får tag på exakt de ingredienser man vill ha, men det är bara att brygga på och hoppas att det blir lika bra för det.

Data:

• Volym 25 l
• OG 1,050
• FG 1,0XX
• Abv X,X %
• SRM 8
• IBU 30

Total koktid drygt 60 minuter.

Jäsning:

Jäsning med WLP833 (2 l förkultur)

• vid 12 C i X dagar
• vid 20 C i X dagar

* Eller så är det för att jag börjar bli gammal.