 |
| Ardennerhäst med blond kalufs. |
Ljusa överjästa belgiska öl med benämningen blond/blonde sägs ha börjat bryggas och säljas som ett sätt att svara på populariteten hos den ljusa lagern under efterkrigstiden. Hur det nu är med den saken har jag lite svårt att se att öl som Leffe Blonde skulle kunna tilltala den inbitna lagerdrickaren.
Kanske ska man se en blond som en kompromiss mellan en karaktärsfull belgisk ale och lättdrucken ljus lager; maltig utan att vara tung, en diskret estrig och fenolisk jäskaraktär och en lätt humlighet och beska. Ett elegant och lättdrucket öl men ändå med karkatär och alkoholstyrka.
Jag kände att det var dags för mig att ge mig på en dylik öl, även om jag har gjort snarlika öl tidigare. Min ursprungliga plan var att odla upp jäst från S:t Bernardus Pater-flaskor, men då paketet med dessa irrade bort sig i postrymden, valde jag att köra på Westmallejästen i stället. Den är en ganska ny bekantskap för mig, så det ska bli intressant att se vad den kan åstadkomma för mig.
Malt & extraktgivare:
- 5 kg pilsnermalt
- 500 g aromatisk malt
- 500 g havregryn
Humle:
- 10 g admiral i 60 minuter
- 60 g savinjski golding i 20 minuter
Jäst:
- Jäsning med WLP530 (1 rör, 1 l förkultur) vid 23 C i 7 dagar
- Efterjäsning vid 22 C i 12 dagar
- Vattenbehandling med 3 g kalciumsulfat i koket
- Klarning med 1/2 krm Protafloc i koket
- Kolsyrejäsning på flaska med strösocker, 7 g/l
- Satsstorlek 22 l
- OG 1064
- FG 1013
- Abv 6,7 %
- IBU 25
- SRM 7 (gyllengul)
- Erhållen volym 20 l
Leffe Blond är enligt min mening ett rejält underskattat öl i finare ölkretsar. Kanske beror det på att den bryggs i industriell skala och filtreras, samt är ordentligt kommersiellt marknadsförd samt allorstädes närvarande. För egen del tycker jag det är en riktig bra öl, och många mindre och mer hantverksmässiga öl skulle nog behöva en släng av dess renhet och elegans. Då den är lite av sinnebilden för en belgisk blond blir den den perfekta motståndaren.
Leffe är klar och djupt gyllene medan Fabrikröns är svagt disig och snäppet mörkare åt bärnstenshållet. Skummen är ganska likvärdiga, men Fabrikörns är aningen krämigare och snyggare.
Leffe har en brödig maltarom med toner av mandelamssa och päron, samt vaga örtiga humletoner. Fabrikörns är aningen mer lättrostat biskviaktig med toner av viol och allmän blommig humlighet. I slutet gör sig en lätt spritig ton gällande.
Munkänslan är identisk, medemfyllig medlivlig men mjuk kolsyra.
Leffe är halvtorr med mjuk beska, Fabrikörns är torr med en smula vassare beska.
Leffe vinner på den renare aromen, samt den sköna restsötman och mjukare beskan. Jag hade gärna sett att Bälgoblonden inte hade jäst ut så torrt.
Fabrikörn - Omvärlden 25-24 således.